Oj vad dagarna gått fort... tänker varje dag att jag ska uppdatera men så har dagen gått....
Mannen är nu hemma på en sista ledighet innan det bär iväg utomlands.
Jag njuter av att ha han hemma... vi skiner upp så fort vi ser varann, är som galna nyförälskade och kan knappt hålla händerna ifrån varann. Allt känns underbart... om det inte vore för att lilla dottern blir som förbytt...suck... så trotsig och jobbig. Klarar helt plötsligt inte av nåt själv och bara gnäller o gnäller oavsett hur mycket uppmärksamhet vi ger henne.

Dagarna går undan nu och avresedagen är snart här... jag kände mig ganska redo. En liten gnagande känsla i magen säger att jag inte alls är så tuff nu när det börjar närma sig. Men än är jag cool och låter inte den känslan ta över...
Vi vill det här och när han väl åkt kommer jag säkert vara lugnare. Det blir vardag...
Det känns mer o mer att det är ett val vi faktiskt gjort tillsammans. Jag har ingen rätt att vara arg, besviken eller cynisk... det gör mig ont att se o höra om andra fruar som verkar vara det... Jag hade något att säga till om här och jag hade aldrig sagt ok om jag inte kände att vi verkligen klarade och ville det här.
Det här är inget han ska få leva med att gottgöra mig för sen, absolut inte... då gör man det av helt fel orsaker och det blir nog svårt att leva med sen.

Önskar fler bloggar att läsa av andra anhöriga... fler som vill dela med sig?

Idag kommer han hem.. wihoo.... hämtar på flyget i eftermiddag och det ska bli skönt.
Vi har inte setts på 2 veckor och det känns galet länge... tänk att det snart ska gå månader mellan gångerna vi ses... fy fan...
Vardagen börjar ha sin gång... jag svär över alla grejer överallt och drömmer om bättre förvaring och en bättre dammsugare, som om nåt av det skulle hjälpa. Jag fantiserar om hur det var när man väntade barn första gången och satte upp en liten krok för lilla bebisens handduk och han fick en liten korg i hallen för sina små mössor o vantar o allt var så organiserat och snuttigt... med andra barnet utökades förvaringsmöjligheterna men orken att organisera o förvara fanns inte så grejer överallt o sen hjälptes man åt i ett tokryck att städa bort allt... nu med tredje barnet sket vi i mer förvaring för den används ändå inte och jag tänker varenda dag att hade jag bara fler krokar/mer korgar/bättre lådor/fler garderober.... ja ni fattar ;-) DÅ hade vi alltid haft fint hemma...

Jag får helt enkelt inse att mina förhoppningar på ett välstädat organiserat hem får vänta tills vi är två på hemmaplan igen... för DÅ ;-)
Jag håller hårt i dom rutiner jag och barnen fått in utan pappan och det skapar smärre kaos när han kommer hem. För som i alla filmer önskar man ju att barnen kastade sig runt pappas hals och vi skrattar och är så lyckliga och harmoniska när han är hemma.
Dessvärre ser barnen sin chans till kryphål och försöker tänja på alla regler nu när han inte har full koll på vad som bestäms när han är borta. Och vår underbara treåring är i en trots som blir snäppet värre så fort pappa kommer hem... suck... men det är ännu en baksida av allt det här och det är bara att gilla läget...

Bara några få timmar kvar tills jag får låna min man av försvarsmakten en hel helg... härligt.

NU börjar mardrömmarna komma... varenda natt går jag igenom olika trauman... ett hemskt telefonsamtal om att han är skadad, död... ser honom bli skadad och skjuten och vaknar med tårarna strömmandes ner för kinderna så ofta.
I natt handlade drömmen om ett mindre problem men ack så otrevligt. I natt var han otrogen... big time... och han tyckte det var helt ok under omständigheterna. Även om jag vet att han aldrig skulle vara det i verkligheten var jag helt skakad när jag vaknade...

Jag antar att psyket bearbetar allt möjligt jag är rädd för och om och om igen ser jag mig själv i olika situationer när jag får samtalet om att något har hänt honom... jag är verkligen livrädd...
Och jag vet hur små riskerna är och jag är insatt i situationen där nere men trots allt ÄR det ändå risker och det ÄR ändå oroligheter så rädd är jag...

Han ringde dock igår med preliminära leavetider... härligt. Vi hade trott att det bara skulle bli två leave under den här tiden men verkar ska bli tre om inget oförutsett händer och det tackar vi för... dock är det preliminärt. Nån som vet hur säkert sånt brukar vara? Eller beror det på omständigheterna som råder i landet han är?
Jag vill våga börja planera lite...

Även om jag är livrädd vill jag att allting ska dra igång på riktigt nu... vill att han ska vara på plats och sätta igång så jag kan börja räkna ner tills jag får hem honom igen...
Jag fantiserar ofta om hur jag ska stå där på livgardet i vinter och få hem honom... få ha min man hemma vid min sida igen...
Och när sommaren väl kommer så går det väl fort hoppas jag...
Ju närmre avresedatum vi kommer desto mer känns det som man går runt och håller andan, bara väntar...
Dag efter dag läggs bakom oss och jag längtar nåt grymt efter hans lilla ledighet som han får strax innan dom åker. En hel vecka tillsammans innan allt startar...

Men just idag börjar vår vecka igen med dagis och skola och allt vad det innebär...
Barnen verkar ha landat i allt detta nu och det är skönt... hoppas det håller i sig...

Dagarna tickar på utan att jag får höra hans röst...
Som jag sa har det känts som en mjukstart i o med utbildningen i sthlm. Nu börjar det dra ihop sig och snart är dom på plats i det land dom ska till... Det inebär också att utbildningen intensifieras och nu är dom ute i skogen (?) nånstans och vi kan endast höras via sms var o varannan dag. Lärorikt, för jag inser ju att vi inte kommer kunna ha så tät kontakt där nere... men ack så jobbigt.
För tillfället är saknaden och ensamheten jobbigast, där läggs snart också oron på.

Patetiskt egentligen hur viktigt det är för mig att få prata med honom, få berätta vad som hänt under dagen, vad vi gör, vad jag tänker, känner, höra om hans dag, om hans tankar... Det finns tusentals fruar i sverige som trots att dom har sina män hemma varje dag aldrig har den kommunikationen. Jag är rätt bortskämd med sånt... Han är inte bara min man, han är min bästa vän också...

Det känns som förberedelsetiden varit så lång, som om han varit i sthlm forever och ibland får jag påminna mig om att just ja, han är inte ens på plats än. Snart så och då kan vi börjar räkna ner...

Anhörigdagen betydde massor i allt det här...
Besöket på livgardet vände upp o ner på saker. Nånstans mellan granater o grönklädda män så långt ögat kan nå, insåg jag verkligen hur resten av året kommer se ut... att det här beslutet inte bara handlar om huruvida jag orkar med alla barn o allt ansvar själv i 8 månader (faktisk tid ifrån varann o långt bättre än ett år) utan om något så mycket större...

Vi deltog i diverse uppvisningar, fick gå igenom grundligt hur tiden borta kommer vara, rutiner vid skador o dödsfall, klämma på utrustning o diverse vapen o se en räddningsövning. Det sköts hejvilt (med lösa skott givetvis) och när pansarvagnarna drog fram insåg jag att det må vara övning o show idag men om några veckor hans verklighet.

Rutiner vid dödsfall? Jag vill inte ha några rutiner vid dödsfall, jag vill ha rutiner vid läggdags, varannan gång mamma o varannan gång pappa?
Postgång o telefonförbindelser? Jag vill få ett sms vid fem att han är på väg hem...
Kulsprutor o granater? Vi som inte ens vill att barnen ska leka med pistoler o svärd... nu står dom helt plötsligt o poserar på kort med en handgranat och åker pansarvagn som åkattraktion... gulp... men vi kan inte längre säga att allt det här är fel, vapen är hemska och vidriga och att man inte får osv.
Det vore riktig dubbelmoral för trots allt är det just det vapnet som håller deras pappa trygg och en sån pansarvagn som tar honom fram där nere... Det är en del av vårt liv och vår värld nu och på något sätt måste det vara ok...
Men tro mig, det kändes galet när dom kastades in i en värld av minröjning, ammunition och uniformer... och det kommer vara begränsat. Men jag vill att dom liksom jag är delaktig.

Vi åkte därifrån med en tom känsla i kroppen... jag försöker men kan inte beskriva...
Vi är en del av ett annat liv nu.... soldater, plutoner, missioner o camper... det är ett annat liv, ett annat snack, en annan värld... och igår sattes jag på plats ang att det inte heter pansarvagn osv.
Ärligt talat så nej, jag kan inte ett skvatt om allt det här och ja jag borde kanske ha koll på vilket jävla vapen som heter vad o vilka bilar som heter vad o funkar hur, men jag VILL INTE! Jag vill verkligen inte sitta i den här sitsen och JA vi har valt det här och NEJ jag tänker inte be honom stanna hemma.
MEN jag vill få landa i det här sakta o den tiden finns inte, därav min frustration o panik... inga uppläxningar behövs för jag kommer så småningom vara en del av hela soldatlivet med allt vad det innebär o jag kommer säkerligen säga fel då med, herregud jag har haft min bil i fyra år o vet fortfarande inte vad just min modell heter...

Jag vet att det kommer bli bra till slut. Han kommer åka och vi kommer klara det här, säkerligen. Vi är starka och vi vill detta... men det gör inte att det känns mindre jobbigt.

Jag är hysteriskt gnällig nu o fast förnuftet säger mig att jag får känns det för jävligt... skulle jag inte vara stark?
Jag försöker andas o hitta ett lugn o tills dess lär det vara en del gnäll här, jag menar, det är ju trots allt min sida ;-)

OM mot förmodan nån som känner mig hittar hit och känner igen sig, håll gärna tyst om vem jag är... *tack*
Nästan hundra läsare igår, gud vad kul...men bara en kommentar? Lämna gärna en rad...

Allting började med ett brev på posten. Klyschigt ja visst men det var så det var, ett riktigt brev alltså... med texten militärärende. Ett brev som jag för alltid kommer minnas utseendet på och innebörden av.

 

Det såg så harmlöst ut där det låg på bänken och väntade på att min man skulle komma hem från jobbet och läsa... jag anade inte ens något...

 

Han har givetvis själv sökt den här tjänsten så visst visste jag att det fanns en chans att han skulle åka. Han hade sökt efter att vi pratat och var överens om att han skulle söka.
Vi hade pratat om det här, om han ska åka, om vad som kan hända, om hur vi skulle göra om den här dagen kom osv. Men dagarna hade gått, ja månader till o med o jag hade börjat slappna av igen, tänkt att det inte blev av. Jag har vetat att det kan hända men slagit det ifrån mig...

 

Och så kom då brevet på posten. På given signal kom även tårarna... du har blivit uttagen... Allt bara rasade över mig och min allra första tanke var att vad i helvete gör jag om han inte kommer hem igen?

Han är mitt allt... han är anledningen att jag orkar vidare ur varje situation. Han är min bästa vän, min livskamrat, mitt stöd i såväl stort som smått.

 

Han pratade om små risker och att han verkligen kan det han är uttagen för, han är duktig på det han ska göra, har rätt utbildning o mer... men min hjärna formade redan bilder av minor och granater... jag utan min man, barnen utan sin pappa... ännu ett militärärende på posten men med ett ännu värre budskap...

 

Jag har sett för många filmer där soldater dör ifrån sin familj och försöker sansa mig och tänka att det är väl inga som dör där nu? Eller är det?
Jag vrider och vänder, vet att han förlitar sig på ett ärligt besked från mig för att kunna ta sitt beslut.

Utan min man så länge...

Det vore så enkelt att bara hålla fast vid tryggheten vi har nu, hans jobb, våra rutiner, tryggheten i att han faktiskt kommer hem varje dag.

Det vore så enkelt att säga nej tack till det här och glömma att vi nånsin sett det där brevet. Men var lämnar det oss sen? Han vill ju det här, han gick utbildningen, han vill få den här upplevelsen, den här chansen...

 

Så om vi vänder på problemet... är det vad det är... Ett problem? Skulle det inte ses som en möjlighet?

 

Om han åker blir han borta i lååånga perioder. Jag skulle inte kunna nå honom när jag vill utan något telefonsamtal här o där. Barnen skulle vara otroligt ledsna och sakna honom men framför allt jag skulle lida något oerhört av att inte ha honom vid min sida jämt, inte kunna älta alla mina funderingar med honom, inte kunna krypa in i hans famn för att tanka trygghet och kärlek...

Hur skulle jag orka? Ensam med barnen, jämt o ständigt? hur orkar man det och ovanpå det oron för honom medan han är borta? Den fysiska saknaden likaväl som den psykiska...

 

Han är en av anledningarna till att jag andas och nu ska han vara så långt borta, i en helt annan värld...

Vad enkelt det vore om han kom hem idag och sa nej, jag stannar hemma...jag vill inte åka..

Men det finns inget så enkelt med den här situationen...

 

Vi spenderade många långa timmar med att prata och jag tror nånstans att vi redan tagit beslutet på en gång vi läst brevet. Självklart skulle han åka...

Tiden från beslut till avresa gick snabbt... way to fast...

Jag spenderade många timmar med att gråta...

Gråta över stora saker som att han inte skulle sova bredvid mig på länge, gråta över det faktum att han planerat sin begravning och skrivit ett testamente inför detta, gråta över att vår bebis inte är nån bebis längre när den här prövningen är över, gråta över allt vi kommer göra utan han det här året, alla födelsedagar, alla högtider, semster och alla vanliga dagar... och gråta över små saker som att utföra våra rutiner utan honom, ingen mer mysfredag i soffan, inga middagar med vin o tända ljus när barnen lagt sig och gråta över att jag kommer ha satt upp julgardinerna igen när han kommer hem... vi har vid det här laget inte tagit ner dom än...

Älsklingen ler förstående och ber mig glömma julgardinerna och jag gråter ännu mer... det handlar inte om några jävla gardiner utan om hela grejen men allting blir så väldigt stort just nu...

 

Vi försökte förbereda barnen så gott det gick och det var många tårar och mycket frågor... sonen sörjde några dagar som om pappa verkligen skulle dö... otroligt jobbigt och inget vi var beredda på.

Men dagen kom och pappan for. Först några veckors utbildning i huvudstaden. Mjukstart, välbehövligt.

Vi fick sakta vänja oss vid att vara utan pappa o man och dagarna var långa och många... permis vissa helger och kompremmerat umgänge där allt ska tryckas ihop på några få timmar.

Vi ska hinna vara föräldrar, gift par, hinna prata, hinna hjälpas åt hemma, hinna vila, hinna avlasta varann, hinna umgås, träffa vänner, hinna ha en vardag... omöjligt. Något vi verkigen hann med de första permisarna var att bråka... när man känner att det här är de få timmar vi har och nu jävlar ska vi ta vara på dom och vara så lyckliga, då krashar det med en gång... det känner vi väl alla igen från en välplanerad semester ;-)

 

Äventyret har börjat... pappan på utlandstjänst, mamman försöker förtvivlat få vardag med alla barn att gå ihop med oro över att inte få hem min man hel, med att vara mamma, fru, tjejkompis, dotter o syster... med att få dygnets timmar att räcka till allt...

Vissa dagar känner jag mig stark, det här blir en baggis, ett år utan varann blir bra och jo då han kommer ju komma hem på leave (permissioner) medans andra dagar sitter en liten djävul på min axel och väser elakt i mitt öra att det här går aldrig, du kommer inte klara det... lika bra att bara bryta ihop nu...

Det här är ett jobb som många andra... det här är något vi själva valt. Men det gör det inte enklare och bara ett jobb blev hela vårt liv... jag väntar ännu på vardagen, än tar vi oss an det här dag för dag...

Då så.. då skriver jag officiellt för första gången på min nya blogg... min alldeles egna blogg där jag får vara hur anonym jag vill... härligt...
Jag är en tjej bosatt nånstans i den nedre halvan av sverige, med man o barn.
Anledningen till den här bloggens uppkomst är en utlandstjänst. Min man, till utlandet, som soldat... vart tänker jag inte lämna ut, och som vad håller jag också inne med... som en hel del annat som kommer hållas hemligt av säkerhetsskäl och personliga skäl.
Bloggen kommer handla om mitt liv som fru till en soldat, yrkesmilitär, kalla det vad du vill... en man som inte är hemma på ett år för att tjäna den svenska försvarsmakten... alla med på det? ;-)
Här kommer förhoppningsvis mina tankar och min vardag att få rymmas och alla kommentarer, frågor och åsikter är så välkomna.