Idag smäller det och jag får hem min man igen... för en kort tid dock...hoppas på klarhet i samtliga ämnen.... återkommer....

Tack C för din kommentar och det är helt ok att kräkas av sig på min blogg :-) för JA jag förstår...
Det finns inte mycket info till anhöriga från anhöriga men den som finns är ofta full av saknad o läsning om hur man tar sig igenom saknaden o oron. Jag såg mig själv som den starka stolta soldatfrun som skulle stå vid min mans sida genom det här... Det skulle bli tungt men det skulle gå o snart skulle det här vara över... sen hade vi pratat om att han vill åka igen o jag sa -en mission i taget- men visste att det skulle vara aktuellt.

Sen så slog det ner som en blixt från klar himmel, det ingen pratar om, eller ingen annan kanske känner... hur fan kunde han lämna oss? Hur fan kunde vi välja det här?
Känslor som inte känns ok, tankar som skenar iväg o dagar utan slut...

Snart snart är han hemma och jag hoppas på att landa i hans famn o alla moln ska skingras... det är min starka förhoppning och tro... att alla bitar ska falla på plats och jag ska återigen orka kämpa... komma ihåg hur vi tänkte när vi valde... snart.

Är jag verkligen den enda som känner ilska, bitterhet och hopplöshet...? den enda som går runt o undrar hur vi kunde välja bort vår familj så här för det är så det känns.
Är jag den enda frun som sviker? Som tvivlar på rätt o fel?

"We used to have this figured out, we used to breath without a doubt..."

Jag är riktigt dålig på att uppdatera här o med handen på hjärtat sitter en hel del i att jag vet att några som känner mig läser är... ville ju vara riktigt anonym o verkligen få skriva hur jag känner men det blev inte så...
Dessutom läser min man o jag måste försöka sålla lite i tankarna o känslorna o det var inte vad jag ville med den här bloggen...

Den sista veckan har varit hemsk. Jag ska vara brutalt ärlig nu och tala om att jag hamnat i världens svacka där jag är skitförbannad på mig själv som gick med på detta o på min man som faktiskt valde detta.... Jag har varit så stöttande och försökt tänka positivt hela tiden men nu har jag kommit i en, säkert nödvändig men trist, fas som gör att jag bara vill bromsa o vägra göra det här mer...
Förmodligen är vi många anhöriga som kommer gå igenom olika faser med olika känslor. Och just nu, JUST NU, känns det rent ut sagt för jävligt.

Jag går runt o känner mig ensam o övergiven o bitter över att mitt liv får stå still o hålla andan medan han är iväg o gör nåt han verkligen vill.
Jag har försökt intala mig att det inte stannar, att livet bara kommer se annorlunda ut ett tag... men just nu känns det som om jag och mina mål i livet igen får stå tillbaka för hans.
För vid eftertanke är detta inte det första jobb han har som gör att jag får ta större ansvar för barn o hem, detta är inte den första gången i vårt gemensamma liv som jag och mina intressen o drömmar i livet får stå tillbaka för hans.
Han har alltid kunna välja o vraka vad han vill göra och värdesätter sin karriär, oavsett inom vilket område han jobbat, högt... jag har aldrig fått göra ett val utan får anpassa mig efter vad som funkar för barnen och har flera ggr fått sluta utbildningar o kurser pga att ingen annan kan ta barnen....
Plötsligt kommer sånt ikapp o jag går runt o muttrar o känner mig åsidosatt.
Plötsligt känns ett liv med full fokus på att orka genom den kaotiska vardagen med tre barn själv så fruktansvärt orättvist och att detta ska pågå till december, för denna mission, det kommer med säkerhet fler, känns övermäktigt.

Jag VET att man får känna så här och att det skulle komma blandade känslor eftersom. Men ändå känns det som ett svek mot honom. Jag ska ju vara klippan som finns här hemma och stöttar och ser till att han orkar...
Men JUST NU orkar inte jag heller...

Oj oj vad humöret och orken svänger... vissa dagar går galant, andra är som att röra sig i sirap.... då o då kommer tanken, han ska vara borta till december... o paniken bryter ut, svetten tränger fram o jag tänker att det går aaaaaaaldrig. Får fokusera på två månader i taget....
Gjort en nedräkning på vår griffeltavla o det närmar sig faktiskt... underbart. Stora sonen sa igår att han inte minns hur pappa luktar... dom har lite lättare för att sätta ord på vad vi känner ;-)

Grubblar en del på vad jag ska göra till hösten då mammaledigheten är över. Tidigare jobbat inom vården men det känns hopplöst att gå tilbaka till nåt sånt när jag är själv med alla barn. Har ju ingen som kan ha dom när jag jobbar kvällar o helger osv. Funderar på studier igen men det känns svårt att tänka så långt fram faktiskt... lever ganska mycket efter en dag i taget just nu och det känns på alla plan.

Spridda tankar just nu...
Slutligen önskar jag mig allra mest just nu, TID! Tid för vännerna, tid att göra vad jag vill, tid att städa, tid att ta ett långt bad, tid att sova.... för visst hinner jag med grejer men det är med andan i halsen o alla barn efter mig.... suck.... TID!