Gigantisk svacka...
Dessutom läser min man o jag måste försöka sålla lite i tankarna o känslorna o det var inte vad jag ville med den här bloggen...
Den sista veckan har varit hemsk. Jag ska vara brutalt ärlig nu och tala om att jag hamnat i världens svacka där jag är skitförbannad på mig själv som gick med på detta o på min man som faktiskt valde detta.... Jag har varit så stöttande och försökt tänka positivt hela tiden men nu har jag kommit i en, säkert nödvändig men trist, fas som gör att jag bara vill bromsa o vägra göra det här mer...
Förmodligen är vi många anhöriga som kommer gå igenom olika faser med olika känslor. Och just nu, JUST NU, känns det rent ut sagt för jävligt.
Jag går runt o känner mig ensam o övergiven o bitter över att mitt liv får stå still o hålla andan medan han är iväg o gör nåt han verkligen vill.
Jag har försökt intala mig att det inte stannar, att livet bara kommer se annorlunda ut ett tag... men just nu känns det som om jag och mina mål i livet igen får stå tillbaka för hans.
För vid eftertanke är detta inte det första jobb han har som gör att jag får ta större ansvar för barn o hem, detta är inte den första gången i vårt gemensamma liv som jag och mina intressen o drömmar i livet får stå tillbaka för hans.
Han har alltid kunna välja o vraka vad han vill göra och värdesätter sin karriär, oavsett inom vilket område han jobbat, högt... jag har aldrig fått göra ett val utan får anpassa mig efter vad som funkar för barnen och har flera ggr fått sluta utbildningar o kurser pga att ingen annan kan ta barnen....
Plötsligt kommer sånt ikapp o jag går runt o muttrar o känner mig åsidosatt.
Plötsligt känns ett liv med full fokus på att orka genom den kaotiska vardagen med tre barn själv så fruktansvärt orättvist och att detta ska pågå till december, för denna mission, det kommer med säkerhet fler, känns övermäktigt.
Jag VET att man får känna så här och att det skulle komma blandade känslor eftersom. Men ändå känns det som ett svek mot honom. Jag ska ju vara klippan som finns här hemma och stöttar och ser till att han orkar...
Men JUST NU orkar inte jag heller...
Hej!
Jag förstår din känsla. Jag har (eller haft) en man på Fs15. För en vecka sen kom han hem på leave. Jag längtade och var som ett barn på julafton. I början var allt jättebra. Men sen! Han orkade inte träffa mig, han ville inte. Han säger han tycker jättemycket om mig men han behöver bara va. utan krav. Men jag då?! Han, han, han! Jag har väntat och längtat och givetvis vill jag träffa honom när jag väl kan. Nu är vi 10 mil ifrån varandra. 1.5 veckor hade vi på oss och givetvis ville jag att han skulle vilja vara med mig. Men han ser det som ett krav, ett krav eftersom jag blir ledsen när han inte orkar. Han, han, han! Jag har också behov! Jag behöver honom, jag behöver känna att han vill vara med mig när han är hemma för att orka stötta honom och finnas för honom när han är iväg. Men han vill inte bara träffa mig, det förstår jag, men han svek på ett otroligt taskigt sätt i fredags när vi hade bestämt en sak och det var det som fick en knut på tråden. Denna leaven har blivit så FEL. Det blev en ond cirkel som inte gick att ta sig ur, och han pratade till mig som han pratade med en av sina soldater - rakt på sak och gav order typ. Igår sa jag att jag släpper honom helt fri, han skall inte känna det som ett krav att umgås med mig. Jag vill ju tillföra något till hans liv, inte vara en börda. Jag kommer inte höra av mig till honom för jag har känt mig så otroligt påtvingande, vill han träffa mig så får han, jag är bara ett samtal bort. Men jag vill inte att han skall känna att han måste, för det blir ju inte roligt för mig själv. Man har höga förväntningar, ger så mycket av sig själv, ställer upp på så OTROLIGT mycket och när den som är iväg inte förstår det krockar det totalt. Så mitt råd till den som väntar på att någon skall komma hem på leave är att inte ha några förväntningar alls och diskutera innan vad som skall hända. Jag blev i alla fall jättebesviken. Jag kommer att vilja hoppa av det här tyvärr för jag behöver känna att han kan ställa upp på mig oxå - eftersom han nu tycker om mig så mycket (det vet jag att han gör).
Förlåt mitt kräkinlägg men jag ville bara skriva till någon som verkligen förstår alla dessa känslor och tankar. Man reagerar på ett sätt som man aldrig trodde, aldrig förr har jag haft sådana humörsvängningar.
Hoppas att du snart mår bättre igen :) Kram
Hej jag sitter i samma sits som er när det gäller att ha sin man i Afghanistan. Han var där 2006 och även nu 2008.
Förra gången han var iväg så kunde han ringa hur mycket som helst. Den här vändan så har han några markeringar på en mobil och en urusel uppkoppling som han lånar av ett annat land.
Han är inte i Svenskarnas camp i mazer utan är på en annan camp en bit ifrån.
Jag känner mig lurad av att vi skulle kunna prata med varandra som vi gjorde förra gången. Den här gången så blir det typ 2 snabba samtal i veckan och sen ibland en uppkoppling via skype men då låter han som kalle anka som sitter i en byggnad långt ifrån.
Känns som en robotröst och inte som han.
P kommer hem nu på onsdag på leave och jag vet hur det blir mycket på liten tid. Med en oroskänsla att förbereda sig för att han snart ska åka igen och väldigt lång tid kvar tills han kommer hem igen.
glad att jag hittade sidan..
