Det här är egentligen inte min historia att berätta... det är min mans...
Det här är egentligen inte ett avslut utan början på ett annat liv... kanske inte nödvändigtvis ett sämre, men ett annorlunda...

Vi visste när vi gav oss in i det här att det skulle vara svårt... vi hade fått alla varnande ord och alla storys om hur tufft det kan vara. Vi hade fått förmaningar och stöttande ord, stöd och menande blickar... vi trodde det skulle gå... vi trodde vi var förberedda och starka.
Jag for ner på anhörigdagen och kände mig som en del av något större... som om jag var något betydelsefullt i rollen som stöttande soldatfru.
Och det var precis vad jag var, soldatfru... mamma... och soldatfru... och mamma... en mamma som inte räckte till. Som torkade barnens tårar och trängde undan mina egna, en mamma som tog emot smäll efter smäll när barnen tog ut all sin saknad och ilska på mig.
En mamma som konstant var en person för lite... en soldatfru som förtvivlat försökte få sin man att må bra och kunna bearbeta det han gick igenom många hundra mil bort... en soldatfru som försökte hålla ihop allting i det här projektet...
En soldatfru och mamma som tappade bort sig själv...

Det här är egentligen en sorglig historia men också säkert vanligare än vad jag nånsin kan ana. Det här pratades det inte om på anhörigdagen. Det här handlar inga forum eller bloggar om, det här, dvs punkten när allting rasar och det liv man byggt upp faller samman igen... det här, dvs sekunden då man ger upp...

Vi är båda två komplexa personer med massor i bagaget... många tycker vi borde gett upp om varann för längesen, accepterat det faktum att två personer med så mycket bakom sig inte kan vara varandras stöttepelare i livet, men vi lyssnade aldrig... vi valde att stötta så gott vi kunde och när den ena rasade stod den andre fast...
Men inom mig gnagde en tanke, min mans ryggsäck är på tok för full... redan innan afghanistan och allt vad det innebar var den full. Så mycket som borde bearbetas, så mycket som borde tas itu med och ändras på...
Istället hamnade han där i tron att det var hans dröm i livet... kanske var det det med... kanske inte...
Att stötta någon som inte kan lägga nåt mer i sitt bagage är ingen lätt sak. Allting ville komma fram och tas om hand på en gång och över telefon är det inte lätt att förstå.
Han kämpade och slet för sitt jobb, för den uppgift dom har där nere, för sina kamrater i gruppen, för sin dröm och sin tro på att dom kan göra skillnad...

Min oförmåga att förstå fick en frustration att gro hos honom och jag svär på, nu i efterhand att jag gjorde allt jag kunde, men han såg det inte... samtidigt försökte jag räcka till åt barnen... tre barn, alla med olika behov att bearbeta pappas frånvaro och tystnad från hans håll.
Lägg ovanpå det min hysteriska panik över att han inte hade tid och ork att bry sig om oss här hemma, inte ork eller utrymme för att vara en del av familjen längre...
P A N I K är det enda ord jag kan beskriva min känsla med...
Min man förändrades och jag räckte inte till... allt vi strävat efter kändes långt borta och jag kände mig som om jag höll på att drunkna...

Många långa sömnlösa nätter gick åt till att grubbla... vi hade gått igenom så mycket och jag kunde bara inte ta mer... kunde bara inte räcka till mer och ge av mig själv så totalt hela tiden för hans drömmar och hans önskemål med sitt liv...
Ett citat korsade min väg;

"Det största beviset för att man älskar någon är att man prioriterar varandras drömmar lika mycket"

Och beslutet var taget... våra vägar kommer aldrig skiljas åt då vi har barn ihop, men dom kommer se annorlunda ut...
Jag kände att jag inte räckte till, inte som soldatfru, inte som mamma och det var längesen jag hann och orkade vara något annat än just det...
Min självbevarelsedrift sa åt mig att släppa taget, inse att det inte gick och acceptera mitt misslyckande...

Jag kände mig vilse och letade efter liknande känslor bland forum och andra anhöriga men hittade inget... det var alltså verkligen bara jag som tänkte så här egoistiskt och illa...?

Men när tankarna väl börjat snurra fanns ingen återvändo... jag försökte förklara för honom men återigen frustration över att han inte fick nog med stöd och frustration och sorg från min sida över att han inte såg...
Hur blev det så här egentligen?

När första leaven kom var det inte hem till en längtande familj han fick komma utan till ett kaos av frågor och förvirring... inga svar kom... jag tror vi båda kände oss som om vi höll på att drunkna.
Jag såg verkligen ingenstans jag kunde vända mig och ingen tid eller utrymme fanns ju för hjälp, det var ju alltid barnen och honom och hans frånvaro som var det viktiga...

För honom fanns inte heller någon hjälp. Hans familj mådde katastrof hemma i sverige och det han kunde ge var några stunder på telefon ibland... däremellan eskalerade arbetsuppgifterna och inget var som det var sagt att det skulle vara.
Det som skulle vara så strukturerat och organiserat för var individ visade sig inte ha mycket att erbjuda...

Vilse i främmande land hade han en uppgift att fylla, enbart det... och medan han fyllde den gled hans familj allt längre bort...
Det är med sorg jag skriver om detta, sätter ord på alla känslor för jag känner först och främst att jag svikit honom. Att jag sårat honom något så otroligt mycket och om han aldrig kan förlåta mig förstår jag...

Att sagan fick det här slutet beror givetvis inte bara på att han for. Mycket i vårat förflutna har till slut lett till att jag inte orkade mer, men jag tänker ofta att med bättre stöd och med hjälp hade vi kunnat lösa det här... kanske?
Att jag väljer att dela med mig av det här är att jag vill visa er andra anhöriga där ute att det förväntas sjukt mycket av oss här hemma men det är helt ok att inte alltid orka, att inte alltid vara stark... man måste kunna säga nej, nu orkar jag inte mer just nu och få lite hjälp, lite stöd... inte bara kämpa på tills det brakar som vi gjorde...

Som så många andra hoppas jag på bättre stöd för anhöriga från försvarsmaktens sida. Jag hoppas också på bättre stöd för våra soldater där nere... mycket händer över de samtal de får göra hem och när samtalen tystnat kastas de ut till sina arbetsuppgifter igen utan någon att ventilera med eller stödja sig mot...
Om min mans chefer vetat hur dåligt han mått medan han försökt göra sitt jobb hade dom förhoppningsvis tänkt till lite...
Men han kämpade på, det här var ju vad han ville...

Trots att det var mitt val att gå vidare med mitt liv utan honom vid min sida känner jag en stor sorg och jag känner oerhört med honom och den sits han är i nu...
Det här är inte bara min historia, det är min mans... det här är historien om hur något så stort kan rasa... och framför allt historien om hur ensam man är när det rasar...