Vår historia...
Det här är egentligen inte ett avslut utan början på ett annat liv... kanske inte nödvändigtvis ett sämre, men ett annorlunda...
Vi visste när vi gav oss in i det här att det skulle vara svårt... vi hade fått alla varnande ord och alla storys om hur tufft det kan vara. Vi hade fått förmaningar och stöttande ord, stöd och menande blickar... vi trodde det skulle gå... vi trodde vi var förberedda och starka.
Jag for ner på anhörigdagen och kände mig som en del av något större... som om jag var något betydelsefullt i rollen som stöttande soldatfru.
Och det var precis vad jag var, soldatfru... mamma... och soldatfru... och mamma... en mamma som inte räckte till. Som torkade barnens tårar och trängde undan mina egna, en mamma som tog emot smäll efter smäll när barnen tog ut all sin saknad och ilska på mig.
En mamma som konstant var en person för lite... en soldatfru som förtvivlat försökte få sin man att må bra och kunna bearbeta det han gick igenom många hundra mil bort... en soldatfru som försökte hålla ihop allting i det här projektet...
En soldatfru och mamma som tappade bort sig själv...
Det här är egentligen en sorglig historia men också säkert vanligare än vad jag nånsin kan ana. Det här pratades det inte om på anhörigdagen. Det här handlar inga forum eller bloggar om, det här, dvs punkten när allting rasar och det liv man byggt upp faller samman igen... det här, dvs sekunden då man ger upp...
Vi är båda två komplexa personer med massor i bagaget... många tycker vi borde gett upp om varann för längesen, accepterat det faktum att två personer med så mycket bakom sig inte kan vara varandras stöttepelare i livet, men vi lyssnade aldrig... vi valde att stötta så gott vi kunde och när den ena rasade stod den andre fast...
Men inom mig gnagde en tanke, min mans ryggsäck är på tok för full... redan innan afghanistan och allt vad det innebar var den full. Så mycket som borde bearbetas, så mycket som borde tas itu med och ändras på...
Istället hamnade han där i tron att det var hans dröm i livet... kanske var det det med... kanske inte...
Att stötta någon som inte kan lägga nåt mer i sitt bagage är ingen lätt sak. Allting ville komma fram och tas om hand på en gång och över telefon är det inte lätt att förstå.
Han kämpade och slet för sitt jobb, för den uppgift dom har där nere, för sina kamrater i gruppen, för sin dröm och sin tro på att dom kan göra skillnad...
Min oförmåga att förstå fick en frustration att gro hos honom och jag svär på, nu i efterhand att jag gjorde allt jag kunde, men han såg det inte... samtidigt försökte jag räcka till åt barnen... tre barn, alla med olika behov att bearbeta pappas frånvaro och tystnad från hans håll.
Lägg ovanpå det min hysteriska panik över att han inte hade tid och ork att bry sig om oss här hemma, inte ork eller utrymme för att vara en del av familjen längre...
P A N I K är det enda ord jag kan beskriva min känsla med...
Min man förändrades och jag räckte inte till... allt vi strävat efter kändes långt borta och jag kände mig som om jag höll på att drunkna...
Många långa sömnlösa nätter gick åt till att grubbla... vi hade gått igenom så mycket och jag kunde bara inte ta mer... kunde bara inte räcka till mer och ge av mig själv så totalt hela tiden för hans drömmar och hans önskemål med sitt liv...
Ett citat korsade min väg;
"Det största beviset för att man älskar någon är att man prioriterar varandras drömmar lika mycket"
Och beslutet var taget... våra vägar kommer aldrig skiljas åt då vi har barn ihop, men dom kommer se annorlunda ut...
Jag kände att jag inte räckte till, inte som soldatfru, inte som mamma och det var längesen jag hann och orkade vara något annat än just det...
Min självbevarelsedrift sa åt mig att släppa taget, inse att det inte gick och acceptera mitt misslyckande...
Jag kände mig vilse och letade efter liknande känslor bland forum och andra anhöriga men hittade inget... det var alltså verkligen bara jag som tänkte så här egoistiskt och illa...?
Men när tankarna väl börjat snurra fanns ingen återvändo... jag försökte förklara för honom men återigen frustration över att han inte fick nog med stöd och frustration och sorg från min sida över att han inte såg...
Hur blev det så här egentligen?
När första leaven kom var det inte hem till en längtande familj han fick komma utan till ett kaos av frågor och förvirring... inga svar kom... jag tror vi båda kände oss som om vi höll på att drunkna.
Jag såg verkligen ingenstans jag kunde vända mig och ingen tid eller utrymme fanns ju för hjälp, det var ju alltid barnen och honom och hans frånvaro som var det viktiga...
För honom fanns inte heller någon hjälp. Hans familj mådde katastrof hemma i sverige och det han kunde ge var några stunder på telefon ibland... däremellan eskalerade arbetsuppgifterna och inget var som det var sagt att det skulle vara.
Det som skulle vara så strukturerat och organiserat för var individ visade sig inte ha mycket att erbjuda...
Vilse i främmande land hade han en uppgift att fylla, enbart det... och medan han fyllde den gled hans familj allt längre bort...
Det är med sorg jag skriver om detta, sätter ord på alla känslor för jag känner först och främst att jag svikit honom. Att jag sårat honom något så otroligt mycket och om han aldrig kan förlåta mig förstår jag...
Att sagan fick det här slutet beror givetvis inte bara på att han for. Mycket i vårat förflutna har till slut lett till att jag inte orkade mer, men jag tänker ofta att med bättre stöd och med hjälp hade vi kunnat lösa det här... kanske?
Att jag väljer att dela med mig av det här är att jag vill visa er andra anhöriga där ute att det förväntas sjukt mycket av oss här hemma men det är helt ok att inte alltid orka, att inte alltid vara stark... man måste kunna säga nej, nu orkar jag inte mer just nu och få lite hjälp, lite stöd... inte bara kämpa på tills det brakar som vi gjorde...
Som så många andra hoppas jag på bättre stöd för anhöriga från försvarsmaktens sida. Jag hoppas också på bättre stöd för våra soldater där nere... mycket händer över de samtal de får göra hem och när samtalen tystnat kastas de ut till sina arbetsuppgifter igen utan någon att ventilera med eller stödja sig mot...
Om min mans chefer vetat hur dåligt han mått medan han försökt göra sitt jobb hade dom förhoppningsvis tänkt till lite...
Men han kämpade på, det här var ju vad han ville...
Trots att det var mitt val att gå vidare med mitt liv utan honom vid min sida känner jag en stor sorg och jag känner oerhört med honom och den sits han är i nu...
Det här är inte bara min historia, det är min mans... det här är historien om hur något så stort kan rasa... och framför allt historien om hur ensam man är när det rasar...
Mina tankar finns hos dig... Ta hand om dig,
Varma Kramar
Anna
Hej. Du är inte ensam. Jag har råkat ut för någorlounda samma sak och tårarna nästan kom när jag läste ditt inlägg. Mitt är väl slut sägs det, men inom mig är det inte slut. Vill du maila mig går det bra. Kram före detta flickvän till en officer i afghanistan
vilka tankar din historia väcker. har idag släppt iväg min man på utlandtjänst. sköt om dej. kram L.
Med tårar i ögonen läser jag din berättelse, så personlig, så djup, så sorglig... Förstår din frustration. Anhörigträffen var intressant men allt den gjorde var att be oss stötta våra anhöriga i Afghanistan. Vi ska klara oss själva samtidigt som vi ger stöd åt soldaterna och tanken om stöd till oss här hemma verkar inte finnas hos FM.
Jag har klarat mig väldigt bra hittills, men senaste veckan har jag börjat halka ner i en svacka... Allt började med ett efterlängtat telefonsamtal som inte blev som det skulle eftersom han samtidigt som han pratade med mig skulle lyssna på vad hans kollegor pratade om. Ingen lyckad kombination (mäns simultanförmåga är vad den är ;)) och samtalet avslutades på ett inte så bra sätt... Han har dock via sms förklarat allt, så det är no hard feelings, men det är ingen höjdare att känna sig frustrerad när man lägger på luren. Det går ju inte att ringa tillbaka!
I mitt första brev till honom skrev jag att antingen kommer vi att bli starkare tillsammans efter den här tiden, eller också växer vi åt varsitt håll. Vi är båda överens om att vi blivit starkare tillsammans och att det inte finns några hinder vi inte kan klara av. För honom är det en leave kvar innan han kommer hem för gott.
Jag hoppas du lyckas hålla huvudet över vattnet och att du i framtiden ser tillbaka på den här tiden som en del av ditt liv som gjort dig och barnen till starka självständiga individer!
Stor kram till dig!!
jaha nu råkade jag trycka fel och vet inte riktigt vart jag var..
Men samtalen i telefon kan ibland vara tunga och att lägga på är ännu värre. Oron, att man inte kommit överrens med att man tänker tänk ifal nåt händer
Jag började skriva 2006 när han var där nere sist min stora förhoppning var att nån annan fru skulle läsa. Men icke sa nicke.
När det var info i Bro så vart jag inte mer tillfredställd i mina känslor. Jag ville prata med någon annan som även den hade samma oro och väntan. Men det var som du skriver bara fakta, fakta och var duktiga och stötta.. Fan det är vi som sköter allt, det är vi som ska ha hjälp och stöttas. När dom kommer hem så får dom träffa en psykolog. Vaför kan inte vi ha så att vi får möjligheten att ringa/träffa en kurator som kan hjälpa om i problemen som inträffar när dom är borta.
När jag skriver om hur det verkligen är så är det ingen som orkar kommentera utan min känsla blir mer att dom orkar inte vi har det så bra dom tjänar så bra. osv.
Men nix det är inga rosa små puffmoln man åker runt på.
Tyvärr så har jag inte hittat några andra fruar under åren som varit. Förrens nu för någon månad sen. Tänk ifall det funnits ett forum där vi kan lägga kommentarer och utbyta tankar dit bara vi har möjlighet med inloggning osv. Kan få ventilera allt. Sen när våra mäns tid är över där borta så raderas möjligheten att logga in men det ska vara en info som kommer när man är på anhörig mötet.
Jag fick en känsla att nåt hänt när du försvann och det är så synd att det blev så här för er.
kram anki
Men... allt det jag skrev i första kommentaren försvann... trodde att jag skrev vidare.. måste fundera på vad jag missade i första kommentaren, jag återkommer.
Hej funderar på om du som har bloggen är Erika?
nej Diana... inte erika ;-)
Jag får flashbacks av det du skriver.
Jag bröt med min. I tio år var jag den som var hemma. Tillslut orkade jag inte längre.
Trots att det nu varit slut ett tag så är mina tankar hos mitt ex - iaf när han är på missioner.
Varma kramar till dej.
Jag önskar att du varit med i helgen. Du hade haft en upplevelse även ifall era förändringar är annorlunda.
Vi sitter alla i samma sits.. Dina erfarenheter hade varit jättelika våra. Vi sitter ju i samma tåg.
Hade velat maila dig men hittade inte din mail.
kram anki.
Glöm aldrig att du är viktig...
Hur har det gått för dig så här när det gått ett litet tag från det att du skrev detta?
Sitter själv ensam hemma och väntar. väntar och funderar, och väntar. Känner igen så mkt i din text, orken börjar ta slut nästan med en likgiltig men sorgsen känsla.
Jag är kanske lite sen men jag känner så igen mig. har precis sagt till min att jag inte orkar vara stark mer. egentligen är det ju fånigt att 3 månader kan göra så mycket med ett förhållande. jag känner såsom många andra att ingen förstår mig och att FM vill att "folket" ska tro att de har en väl fingerande rutin för att stötta anhöriga medan de helst bara tystar ner oss och väljer att besvara våra känslor med att "de anhöriga är det bästa vi har och utan deras stöd hade det inte fungerat". de orden hjälper inte mycket när man är rädd för att aldrig mer få se sin partner.
just nu är det som om energin tagit slut, som om de sista månaderna bara gjort oss bägge bittra och ledsna. jag vill inte förlora honom men det är inte lätt för en anhörig att konkurera med FM...
jag vill gärna prata mer med dig om du har lust, det är bara att maila mig.
Vad fint du har skrivit och formulerat vad du känner.
Blir ledsen för din skull att det gick så långt men har full förståelse för att du inte orka. Min kille åker snart iväg och jag är redan less på det hela.
Jag är less på att allt ska kretsa kring deras dröm .
Hur ska man orka någonting man inte själv valt att delta i ??
Jag hoppas att ditt liv löser sig och att du får känna att du är dig själv snart.
Många kramar
