Ingen mer?
Det finns inte mycket info till anhöriga från anhöriga men den som finns är ofta full av saknad o läsning om hur man tar sig igenom saknaden o oron. Jag såg mig själv som den starka stolta soldatfrun som skulle stå vid min mans sida genom det här... Det skulle bli tungt men det skulle gå o snart skulle det här vara över... sen hade vi pratat om att han vill åka igen o jag sa -en mission i taget- men visste att det skulle vara aktuellt.
Sen så slog det ner som en blixt från klar himmel, det ingen pratar om, eller ingen annan kanske känner... hur fan kunde han lämna oss? Hur fan kunde vi välja det här?
Känslor som inte känns ok, tankar som skenar iväg o dagar utan slut...
Snart snart är han hemma och jag hoppas på att landa i hans famn o alla moln ska skingras... det är min starka förhoppning och tro... att alla bitar ska falla på plats och jag ska återigen orka kämpa... komma ihåg hur vi tänkte när vi valde... snart.
Är jag verkligen den enda som känner ilska, bitterhet och hopplöshet...? den enda som går runt o undrar hur vi kunde välja bort vår familj så här för det är så det känns.
Är jag den enda frun som sviker? Som tvivlar på rätt o fel?
"We used to have this figured out, we used to breath without a doubt..."
Hej igen!
Ah, jag känner mig verkligen som den som sviker. Jag hade ju lovat honom, och mig själv, att visa honom hur mycket han betyder för mig genom att vara en klippa här hemma som varken skulle visa ledsamhet eller saknad utan snarare vara positiv och stötta honom genom allt. Jag förstår att det måste vara jobbigt att vara där. Jag försökte. Men sen slog det mig. Hur fan kan han bara tro att jag skall stötta honom i allt allt allt utan att få känna hur betydelsefull jag är när han är hemma. Jag har känt mig allt annat än betydelsefull. Jag träffade honom första helgen på leaven. Sen blev det inte mer. Han valde till och med att inte umgås med mig på midsommarafton!! Först tänkte jag skita i honom totalt, han får åka iväg och jag bryr mig inte. Men jag tyckte om honom för mycket så jag kände jag var tvungen att prata med honom! Körde upp till honom och vi satt på ett fik och pratade. Jag var lugn och sansad och sa bara att du får höra av dig när du kommer hem så får vi se var jag är i mitt liv då. Döm att jag blev chockad, han blev jätteledsen. Han sa att detta kände inte alls bra, han sa att hans klumpiga sätt att utrycka sig ställt till det och att han kände att han hade misslyckats totalt med att få mig att känna att jag var det mest betydelsefulla i hans liv just nu. Hans ögon blev glansiga ett par gånger, jag trodde ju inte han brydde sig alls för han har inte visat mig någonting! Vi pratade om att det är så mycket hans behov! Han behöver inga krav, han behöver träffa sina vänner, han och han! Jag sa att här sitter faktiskt en till som oxå har behov. Han höll med, och han sa att han varit jättedålig på att se till mina behov, eller inte alls! Jag sa att nu slipper du ju känna krav eller tvång eller att du gör mig ledsen, då sa han "Slipper? Slipper låter som att det är något bra, men detta känns inte bra!! Det känns svintråkigt!!". Sen sa han att när han kommer hem kommer det se annorlunda ut, då kan han bry sig mer om mina behov etc. Men det spelar ingen roll nu, jag har behov NU som behöver tillfredställas. De är få och relativt enkla att tillfredställa men det måste ju göras. Jag kan inte leva i detta till december utan att känna att jag är behövd, det räcker inte med att han säger det, jag måste känna det. Sen pratade han om att han kanske stannade lite till i afgh eftersom "nu har jag ju ingen som väntar på mig hemma längre!". Usch vad hemskt! Jag tycker ju så mkt om honom. Vi pratade länge och gick en runda. Stod länge och kramades och han ville inte släppa mig med blicken när jag körde iväg. Han blev ledsen, vad hände? Det var ju jag som var ledsen! Men det slutade med att jag tröstade honom! Och var ledsen själv såklart! Men FY vad det sårar, att man längtar och sen vill han inte träffa mig. Han insåg nog hur dumt han hade betett sig och var ångerfull. Jag har sagt att jag skall leva mitt liv som innan jag träffade honom, men jag kommer att ge honom en chans till, om han säger det själv. Men det har jag inte sagt till honom. Varför känns detta så fel då? Jag vill ju finnas! Men jag behöver KÄNNA att jag är behövd. Att känna det en timma sista söndagen bara för att jag inte ville mer pga att jag trodde han strunta i mig, är inte tillräckligt. Även om det gör ont!
Han skickade ett mess en timma efter vi skiljts "Jag kommer sakna dig trollet............"
Jag svarade:
"Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, sa en klok man för ett tag sen (LÄS: Han!). Tja, jag borde kanske älska dig som mest när du förtjänar det som minst. Men jag hörde en annan bra sak i en film här ikväll "Man skall inte behöva dela allt, men varför skulle man inte vilja det?" Tro mig X, jag kommer sakna dig oxå! Vi hörs. Kram"
det var tungt att läsa kommentaren. jag är gift med en yrkesmilitär och jägare sedan 31 år så jag vet hur det är. när barnen var små gick han i officersskola och jag var ensam hela veckorna och det blev många resor sedan efter examen. Man vet ju vem man har valt och måste acceptera hur yrkeslivet är, men att han inte ville umgås midsommarafton tyder nog tyvärr på att ni inte är mogna eller ämnade för varandra. man kan ju ta hänsyn till sin partner och även kombinera yrkeslivet. hoppas att du hittar ngn som är rätt för dig.
C... precis en sån berg och dalabana i känslor är det men just som P och K skriver så måste båda vilja lika mycket.
Men sen kan det även vara så att din backe är nedför och hans uppför just nu. Bara ni kan veta.
Men jag kan känna när P är borta att självklart så ska han få göra det han vill och gillar att göra och är utbildad för. Det är ju hans jobb.
Men sen kan jag känna en sting av argsinthet. När ska jag få tid att få åka iväg och bara få hitta mig själv och göra nåt bra.
Troligen aldrig trots att våra barn börjar bli stora..
Det viktiga är att man hittar känslan och viljan...
Hoppas att det löste sig för er..
Anki, pia och kent. Javisst är det så. Det är ju bara att jag önskade att jag skulle vara ett behov, jag vill ju tillföra hans liv något, inte vara ett krav. Då känns det ju som att han skulle ha det bättre utan mig. Eller? Sen är det inte jättelätt för mig att veta hur han har det igentligen, det kanske är så att han har en uppförsbacke. Jag har haft det lätt och mått bra när han var iväg, avstånd och saknad var inget problem. Min uppförsbacke kom när han kom hem. Oh det är jobbigt att ta ett sådant beslut. Båda måste ju må bra av det. Det är fortfarande väldigt mycket upp och ner, ena dagen känns det rätt som jag gjort och andra dagen vill jag inget hellre än att han skall höra av sig...
