Oj vad dagarna gått fort... tänker varje dag att jag ska uppdatera men så har dagen gått....
Mannen är nu hemma på en sista ledighet innan det bär iväg utomlands.
Jag njuter av att ha han hemma... vi skiner upp så fort vi ser varann, är som galna nyförälskade och kan knappt hålla händerna ifrån varann. Allt känns underbart... om det inte vore för att lilla dottern blir som förbytt...suck... så trotsig och jobbig. Klarar helt plötsligt inte av nåt själv och bara gnäller o gnäller oavsett hur mycket uppmärksamhet vi ger henne.

Dagarna går undan nu och avresedagen är snart här... jag kände mig ganska redo. En liten gnagande känsla i magen säger att jag inte alls är så tuff nu när det börjar närma sig. Men än är jag cool och låter inte den känslan ta över...
Vi vill det här och när han väl åkt kommer jag säkert vara lugnare. Det blir vardag...
Det känns mer o mer att det är ett val vi faktiskt gjort tillsammans. Jag har ingen rätt att vara arg, besviken eller cynisk... det gör mig ont att se o höra om andra fruar som verkar vara det... Jag hade något att säga till om här och jag hade aldrig sagt ok om jag inte kände att vi verkligen klarade och ville det här.
Det här är inget han ska få leva med att gottgöra mig för sen, absolut inte... då gör man det av helt fel orsaker och det blir nog svårt att leva med sen.

Önskar fler bloggar att läsa av andra anhöriga... fler som vill dela med sig?