Att vara anhörig...
Som jag sa har det känts som en mjukstart i o med utbildningen i sthlm. Nu börjar det dra ihop sig och snart är dom på plats i det land dom ska till... Det inebär också att utbildningen intensifieras och nu är dom ute i skogen (?) nånstans och vi kan endast höras via sms var o varannan dag. Lärorikt, för jag inser ju att vi inte kommer kunna ha så tät kontakt där nere... men ack så jobbigt.
För tillfället är saknaden och ensamheten jobbigast, där läggs snart också oron på.
Patetiskt egentligen hur viktigt det är för mig att få prata med honom, få berätta vad som hänt under dagen, vad vi gör, vad jag tänker, känner, höra om hans dag, om hans tankar... Det finns tusentals fruar i sverige som trots att dom har sina män hemma varje dag aldrig har den kommunikationen. Jag är rätt bortskämd med sånt... Han är inte bara min man, han är min bästa vän också...
Det känns som förberedelsetiden varit så lång, som om han varit i sthlm forever och ibland får jag påminna mig om att just ja, han är inte ens på plats än. Snart så och då kan vi börjar räkna ner...
Anhörigdagen betydde massor i allt det här...
Besöket på livgardet vände upp o ner på saker. Nånstans mellan granater o grönklädda män så långt ögat kan nå, insåg jag verkligen hur resten av året kommer se ut... att det här beslutet inte bara handlar om huruvida jag orkar med alla barn o allt ansvar själv i 8 månader (faktisk tid ifrån varann o långt bättre än ett år) utan om något så mycket större...
Vi deltog i diverse uppvisningar, fick gå igenom grundligt hur tiden borta kommer vara, rutiner vid skador o dödsfall, klämma på utrustning o diverse vapen o se en räddningsövning. Det sköts hejvilt (med lösa skott givetvis) och när pansarvagnarna drog fram insåg jag att det må vara övning o show idag men om några veckor hans verklighet.
Rutiner vid dödsfall? Jag vill inte ha några rutiner vid dödsfall, jag vill ha rutiner vid läggdags, varannan gång mamma o varannan gång pappa?
Postgång o telefonförbindelser? Jag vill få ett sms vid fem att han är på väg hem...
Kulsprutor o granater? Vi som inte ens vill att barnen ska leka med pistoler o svärd... nu står dom helt plötsligt o poserar på kort med en handgranat och åker pansarvagn som åkattraktion... gulp... men vi kan inte längre säga att allt det här är fel, vapen är hemska och vidriga och att man inte får osv.
Det vore riktig dubbelmoral för trots allt är det just det vapnet som håller deras pappa trygg och en sån pansarvagn som tar honom fram där nere... Det är en del av vårt liv och vår värld nu och på något sätt måste det vara ok...
Men tro mig, det kändes galet när dom kastades in i en värld av minröjning, ammunition och uniformer... och det kommer vara begränsat. Men jag vill att dom liksom jag är delaktig.
Vi åkte därifrån med en tom känsla i kroppen... jag försöker men kan inte beskriva...
Vi är en del av ett annat liv nu.... soldater, plutoner, missioner o camper... det är ett annat liv, ett annat snack, en annan värld... och igår sattes jag på plats ang att det inte heter pansarvagn osv.
Ärligt talat så nej, jag kan inte ett skvatt om allt det här och ja jag borde kanske ha koll på vilket jävla vapen som heter vad o vilka bilar som heter vad o funkar hur, men jag VILL INTE! Jag vill verkligen inte sitta i den här sitsen och JA vi har valt det här och NEJ jag tänker inte be honom stanna hemma.
MEN jag vill få landa i det här sakta o den tiden finns inte, därav min frustration o panik... inga uppläxningar behövs för jag kommer så småningom vara en del av hela soldatlivet med allt vad det innebär o jag kommer säkerligen säga fel då med, herregud jag har haft min bil i fyra år o vet fortfarande inte vad just min modell heter...
Jag vet att det kommer bli bra till slut. Han kommer åka och vi kommer klara det här, säkerligen. Vi är starka och vi vill detta... men det gör inte att det känns mindre jobbigt.
Jag är hysteriskt gnällig nu o fast förnuftet säger mig att jag får känns det för jävligt... skulle jag inte vara stark?
Jag försöker andas o hitta ett lugn o tills dess lär det vara en del gnäll här, jag menar, det är ju trots allt min sida ;-)
OM mot förmodan nån som känner mig hittar hit och känner igen sig, håll gärna tyst om vem jag är... *tack*
Nästan hundra läsare igår, gud vad kul...men bara en kommentar? Lämna gärna en rad...
hittade din blogg på soldint och tog mej friheten att länka den till fredsbaskrarnas hemsida där den finns under vårt forum allmän,
http://forum.fredsbaskrarna.se/
ska bli intressant att följa dej och din familjs vedermödor under denna missionsperiod i era liv som vad jag hoppas kommer att stärka era familjeband ännu mer nu när gubben e borta på mission.
mvh golffoxtrotfive
Självklart var det ok...
Ja jag hoppas intensivt att detta ska stärka oss men vägen känns lång och snårig...
Tack för kommentaren!
Hej! Hittade hit via soldF och ville bara tala om att vi är många som sitter i samma jobbiga situation och att du är välkommen att följa våra funderingar.
/S
Åh, så väl jag känner igen alla dina tankar och funderingar samt frustrationen! Men det kommer att gå bra och ni klarar detta även om det inte känns så just nu! Vi är många på SoldF i samma sits, där finns det alltid någon som kan svara på dina frågor eller ge ett tröstens ord men framför allt någon som *förstår* vad man går igenom... Det har hjälpt mig enormt. Hang in there! Kram
Hej!
Hittad hit till din blogg och känner igen mej i så mycket du skriver. Jag har min man ute på mission nu och om 4 veckor är han tillbaka i Sverige. Då har han varit borta i 8 månader. Trodde aldrig jag skulle fixa detta men det gjorde jag! Man stärks med uppgiften. =)
Lycka till i framtiden!
Kram Malin
Tusen tack för kommentarer... berätta gärna lite ni som varit/är i samma sits. Hur orkar man? Jag tycker saknaden redan håller mig i ett järngrepp. Vänjer man sig? Tips för att underlätta för barnen och oss under tiden? Tack för stöd... återkom gärna. Kram
Jag tycker att första veckan, eller kanske de två första veckorna var absolut värst. Sedan började vardagen lunka på och nu har det vips gått drygt 6 veckor och är bara en månad kvar till leave! =) Jag har haft förmånen att ha sms-kontakt flera ggr/d till skillnad mot andra som fått vänta länge på livstecken och det har såklart varit tufft för dem. Å andra sidan har jag fått lite panik de dagar det inte kommit något sms även om det då berott på saker som urladdat batteri eller tomt kontantkort. Så det är både ock med tätare kontakt men såklart övervägande positivt.(Tips! Skaffa varsin telefon och ladda med budgetkontantkort så blir det lättare att hålla koll på kostnaderna, jag kör Halebop och han en afrikansk leverantör)
Jag ska följa din blogg!
Kramar Sanna
Åh S, det var smart... ska tipsa mannen om det. För det är ju just den här kontinuerliga kontakten som känns som mest att vara utan... Rädslan då? Lär man sig hantera den? För även om riskerna är små osv är jag livrädd och tänker på det så ofta... Vad kul att du vill följa bloggen.. kommentarer uppskattas verkligen =) Kram
Jag tror att man målar upp skräckscenarier för att mentalt förbereda sig på det där allra allra värsta som bara inte får hända. Det är säkert mänskligt men jag har insett att i den här världen räcker det liksom att man är en tioårig tjej på cykel på fel väg vid fel tidpunkt. Nu valde jag ett hemskt perspektiv kanske men det jag försöker uttrycka är att våra män är utbildade för och inställda på att faror/hotfulla situationer kan komma att uppstå. Jag vet inte var din man ska men jag tror inte du kommer att gå omkring med den där livrädda känslan hela tiden utanbörja dig tryggare när du fått pejl på läget, börjat sortera intrycken och vant dig in i den nya vardagssituationen.
Efter ett par veckor sjönk det in för mig att säkerhetsläget var betydligt bättre än jag trodde. Sånt kan ju förvisso ändras snabbt men då hade jag iaf vant mig vid att han befinner sig där och inser nu att jag blir mer orolig för att han inte får i sig tillräckligt med vätska när han är magsjuk i 47 graders värme t ex. :) Nu är vi precis i början av vår relation men vi har bägge uppfattningen att detta svetsar samman mer än tvärtom så ni som varit ett par länge borde ha ännu bättre förutsättningar för att det ska fungera.
Kramar Sanna
Hej, tänk att jag lyckades halka in hit, det jag tycker är värst är väl att man kanske har barnen tillsammans, ta det inte fel, hade jag varit ensam, hade jag kunnat umgås med vänner och bara ha mig själv att tänka på, men eftersom man har barn, så sitter man där man sitter och får hela tiden förklara för dom varför han åker och ta hand om deras oro själv, ens egen oro kommer när barnen somnar och man sitter hemma själv, för barnen är ju inte så pass stor att man lämnar dom helt själv för att unna sig själv något. Önskar bara att allt var över, så man kan få börja om i förhållandet, som en riktig familj.
Anhörighetsträff ska du på det? Såg att det var en sån i Sthlm, vad går den ut på? Det är ju trots allt inte det enklaste att krångla sig dit ;)
Hej hopp, jag ska inte säga att jag vet hur ni känner, men jag skulle kunna tänka mig. Själv har jag en bror i Affeland just nu. Och jag kan ärligt säga att det är jobbig det oxå... Kram Syster Yster
Jag hann inte med anhörigträffen har dränkt mig i arbete för att tiden ska gå fortare. Helt galet...
Vi får se ifall jag hinner med nästa träff..
hej
vad jag känner igen mig!!! maken skall nu snart iväg på sin tredje resa, och jag mår sämre nu än tidigare, jag orkar inte med detta mer...måtte det bli sista gången!! ditt inlägg från anhörigdagen...det var som om du skrev mina tankar...och känslor!
måste ha någon att prata med...skriva till...
