Allting började med ett brev på posten. Klyschigt ja visst men det var så det var, ett riktigt brev alltså... med texten militärärende. Ett brev som jag för alltid kommer minnas utseendet på och innebörden av.

Det såg så harmlöst ut där det låg på bänken och väntade på att min man skulle komma hem från jobbet och läsa... jag anade inte ens något...

Han har givetvis själv sökt den här tjänsten så visst visste jag att det fanns en chans att han skulle åka. Han hade sökt efter att vi pratat och var överens om att han skulle söka.
Vi hade pratat om det här, om han ska åka, om vad som kan hända, om hur vi skulle göra om den här dagen kom osv. Men dagarna hade gått, ja månader till o med o jag hade börjat slappna av igen, tänkt att det inte blev av. Jag har vetat att det kan hända men slagit det ifrån mig...

Och så kom då brevet på posten. På given signal kom även tårarna... du har blivit uttagen... Allt bara rasade över mig och min allra första tanke var att vad i helvete gör jag om han inte kommer hem igen?

Han är mitt allt... han är anledningen att jag orkar vidare ur varje situation. Han är min bästa vän, min livskamrat, mitt stöd i såväl stort som smått.

Han pratade om små risker och att han verkligen kan det han är uttagen för, han är duktig på det han ska göra, har rätt utbildning o mer... men min hjärna formade redan bilder av minor och granater... jag utan min man, barnen utan sin pappa... ännu ett militärärende på posten men med ett ännu värre budskap...

Jag har sett för många filmer där soldater dör ifrån sin familj och försöker sansa mig och tänka att det är väl inga som dör där nu? Eller är det?
Jag vrider och vänder, vet att han förlitar sig på ett ärligt besked från mig för att kunna ta sitt beslut.

Utan min man så länge...

Det vore så enkelt att bara hålla fast vid tryggheten vi har nu, hans jobb, våra rutiner, tryggheten i att han faktiskt kommer hem varje dag.

Det vore så enkelt att säga nej tack till det här och glömma att vi nånsin sett det där brevet. Men var lämnar det oss sen? Han vill ju det här, han gick utbildningen, han vill få den här upplevelsen, den här chansen...

Så om vi vänder på problemet... är det vad det är... Ett problem? Skulle det inte ses som en möjlighet?

Om han åker blir han borta i lååånga perioder. Jag skulle inte kunna nå honom när jag vill utan något telefonsamtal här o där. Barnen skulle vara otroligt ledsna och sakna honom men framför allt jag skulle lida något oerhört av att inte ha honom vid min sida jämt, inte kunna älta alla mina funderingar med honom, inte kunna krypa in i hans famn för att tanka trygghet och kärlek...

Hur skulle jag orka? Ensam med barnen, jämt o ständigt? hur orkar man det och ovanpå det oron för honom medan han är borta? Den fysiska saknaden likaväl som den psykiska...

Han är en av anledningarna till att jag andas och nu ska han vara så långt borta, i en helt annan värld...

Vad enkelt det vore om han kom hem idag och sa nej, jag stannar hemma...jag vill inte åka..

Men det finns inget så enkelt med den här situationen...

Vi spenderade många långa timmar med att prata och jag tror nånstans att vi redan tagit beslutet på en gång vi läst brevet. Självklart skulle han åka...

Tiden från beslut till avresa gick snabbt... way to fast...

Jag spenderade många timmar med att gråta...

Gråta över stora saker som att han inte skulle sova bredvid mig på länge, gråta över det faktum att han planerat sin begravning och skrivit ett testamente inför detta, gråta över att vår bebis inte är nån bebis längre när den här prövningen är över, gråta över allt vi kommer göra utan han det här året, alla födelsedagar, alla högtider, semster och alla vanliga dagar... och gråta över små saker som att utföra våra rutiner utan honom, ingen mer mysfredag i soffan, inga middagar med vin o tända ljus när barnen lagt sig och gråta över att jag kommer ha satt upp julgardinerna igen när han kommer hem... vi har vid det här laget inte tagit ner dom än...

Älsklingen ler förstående och ber mig glömma julgardinerna och jag gråter ännu mer... det handlar inte om några jävla gardiner utan om hela grejen men allting blir så väldigt stort just nu...

Vi försökte förbereda barnen så gott det gick och det var många tårar och mycket frågor... sonen sörjde några dagar som om pappa verkligen skulle dö... otroligt jobbigt och inget vi var beredda på.

Men dagen kom och pappan for. Först några veckors utbildning i huvudstaden. Mjukstart, välbehövligt.

Vi fick sakta vänja oss vid att vara utan pappa o man och dagarna var långa och många... permis vissa helger och kompremmerat umgänge där allt ska tryckas ihop på några få timmar.

Vi ska hinna vara föräldrar, gift par, hinna prata, hinna hjälpas åt hemma, hinna vila, hinna avlasta varann, hinna umgås, träffa vänner, hinna ha en vardag... omöjligt. Något vi verkigen hann med de första permisarna var att bråka... när man känner att det här är de få timmar vi har och nu jävlar ska vi ta vara på dom och vara så lyckliga, då krashar det med en gång... det känner vi väl alla igen från en välplanerad semester ;-)

Äventyret har börjat... pappan på utlandstjänst, mamman försöker förtvivlat få vardag med alla barn att gå ihop med oro över att inte få hem min man hel, med att vara mamma, fru, tjejkompis, dotter o syster... med att få dygnets timmar att räcka till allt...

Vissa dagar känner jag mig stark, det här blir en baggis, ett år utan varann blir bra och jo då han kommer ju komma hem på leave (permissioner) medans andra dagar sitter en liten djävul på min axel och väser elakt i mitt öra att det här går aldrig, du kommer inte klara det... lika bra att bara bryta ihop nu...

Det här är ett jobb som många andra... det här är något vi själva valt. Men det gör det inte enklare och bara ett jobb blev hela vårt liv... jag väntar ännu på vardagen, än tar vi oss an det här dag för dag...