NU börjar mardrömmarna komma... varenda natt går jag igenom olika trauman... ett hemskt telefonsamtal om att han är skadad, död... ser honom bli skadad och skjuten och vaknar med tårarna strömmandes ner för kinderna så ofta.
I natt handlade drömmen om ett mindre problem men ack så otrevligt. I natt var han otrogen... big time... och han tyckte det var helt ok under omständigheterna. Även om jag vet att han aldrig skulle vara det i verkligheten var jag helt skakad när jag vaknade...

Jag antar att psyket bearbetar allt möjligt jag är rädd för och om och om igen ser jag mig själv i olika situationer när jag får samtalet om att något har hänt honom... jag är verkligen livrädd...
Och jag vet hur små riskerna är och jag är insatt i situationen där nere men trots allt ÄR det ändå risker och det ÄR ändå oroligheter så rädd är jag...

Han ringde dock igår med preliminära leavetider... härligt. Vi hade trott att det bara skulle bli två leave under den här tiden men verkar ska bli tre om inget oförutsett händer och det tackar vi för... dock är det preliminärt. Nån som vet hur säkert sånt brukar vara? Eller beror det på omständigheterna som råder i landet han är?
Jag vill våga börja planera lite...

Även om jag är livrädd vill jag att allting ska dra igång på riktigt nu... vill att han ska vara på plats och sätta igång så jag kan börja räkna ner tills jag får hem honom igen...
Jag fantiserar ofta om hur jag ska stå där på livgardet i vinter och få hem honom... få ha min man hemma vid min sida igen...
Och när sommaren väl kommer så går det väl fort hoppas jag...
Ju närmre avresedatum vi kommer desto mer känns det som man går runt och håller andan, bara väntar...
Dag efter dag läggs bakom oss och jag längtar nåt grymt efter hans lilla ledighet som han får strax innan dom åker. En hel vecka tillsammans innan allt startar...

Men just idag börjar vår vecka igen med dagis och skola och allt vad det innebär...
Barnen verkar ha landat i allt detta nu och det är skönt... hoppas det håller i sig...