Då så.. då var det på riktigt då.
Mannen for i fredags kväll. Det var tungt men gick bra... Han uppdaterade mig längs hela resan tills hans telefon inte funkade mer och nästa gång jag hör nåt är han på plats.
När han for sa han att jag skulle kolla under min kudde när han åkt. Där låg ett brev...
Han hade verkligen skrivit från hjärtat och jag låg och läste med tårarna rinnandes men med ett leende på läpparna.
Efter några timmar fick jag ett sms om att det fanns ett till brev gömt... efter en stunds letande hittade jag även det och oj vad fint han skrivit och dessa brev lär jag läsa om och om igen under den här resans gång.
Är verkligen glad att min man kan uttrycka sig och att vi verkligen kan prata om allt, hur hade det här gått annars?!

Han lämnade också en skål hemma med massor av små lappar.... små saker han vill påminna mig om längs vägen, små kärleksförklaringar, små visdomar, små saker som kommer betyda massor tunga dagar...
Han sa åt mig att ta en lapp när det kändes tungt, en när jag saknade honom, en när jag behövde uppmuntran... :-)
Tack för det baby....
För tungt lär det bli och det stöd man får av varann i vardagen annars, har vi ju inte nu... nu ska jag bara hålla mig från att läsa alla på en gång av ren nyfikenhet också ;-)

Jag tror inte barnen förstått än att han verkligen åkt. Det lär komma när saknaden kryper på...
Vi fokuserar helt och hållet på hans första leave istället för slutdatum för alltihopa...
Och jag är såå glad att detta är under sommaren, tanken på att sitta själv under hela vintern känns vidrig... förhoppningsvis får vi en fin och varm sommar så jag och barnen kan hitta på massor... då kommer den här prövningen gå betydligt snabbare...