Det här är egentligen inte min historia att berätta... det är min mans...
Det här är egentligen inte ett avslut utan början på ett annat liv... kanske inte nödvändigtvis ett sämre, men ett annorlunda...

Vi visste när vi gav oss in i det här att det skulle vara svårt... vi hade fått alla varnande ord och alla storys om hur tufft det kan vara. Vi hade fått förmaningar och stöttande ord, stöd och menande blickar... vi trodde det skulle gå... vi trodde vi var förberedda och starka.
Jag for ner på anhörigdagen och kände mig som en del av något större... som om jag var något betydelsefullt i rollen som stöttande soldatfru.
Och det var precis vad jag var, soldatfru... mamma... och soldatfru... och mamma... en mamma som inte räckte till. Som torkade barnens tårar och trängde undan mina egna, en mamma som tog emot smäll efter smäll när barnen tog ut all sin saknad och ilska på mig.
En mamma som konstant var en person för lite... en soldatfru som förtvivlat försökte få sin man att må bra och kunna bearbeta det han gick igenom många hundra mil bort... en soldatfru som försökte hålla ihop allting i det här projektet...
En soldatfru och mamma som tappade bort sig själv...

Det här är egentligen en sorglig historia men också säkert vanligare än vad jag nånsin kan ana. Det här pratades det inte om på anhörigdagen. Det här handlar inga forum eller bloggar om, det här, dvs punkten när allting rasar och det liv man byggt upp faller samman igen... det här, dvs sekunden då man ger upp...

Vi är båda två komplexa personer med massor i bagaget... många tycker vi borde gett upp om varann för längesen, accepterat det faktum att två personer med så mycket bakom sig inte kan vara varandras stöttepelare i livet, men vi lyssnade aldrig... vi valde att stötta så gott vi kunde och när den ena rasade stod den andre fast...
Men inom mig gnagde en tanke, min mans ryggsäck är på tok för full... redan innan afghanistan och allt vad det innebar var den full. Så mycket som borde bearbetas, så mycket som borde tas itu med och ändras på...
Istället hamnade han där i tron att det var hans dröm i livet... kanske var det det med... kanske inte...
Att stötta någon som inte kan lägga nåt mer i sitt bagage är ingen lätt sak. Allting ville komma fram och tas om hand på en gång och över telefon är det inte lätt att förstå.
Han kämpade och slet för sitt jobb, för den uppgift dom har där nere, för sina kamrater i gruppen, för sin dröm och sin tro på att dom kan göra skillnad...

Min oförmåga att förstå fick en frustration att gro hos honom och jag svär på, nu i efterhand att jag gjorde allt jag kunde, men han såg det inte... samtidigt försökte jag räcka till åt barnen... tre barn, alla med olika behov att bearbeta pappas frånvaro och tystnad från hans håll.
Lägg ovanpå det min hysteriska panik över att han inte hade tid och ork att bry sig om oss här hemma, inte ork eller utrymme för att vara en del av familjen längre...
P A N I K är det enda ord jag kan beskriva min känsla med...
Min man förändrades och jag räckte inte till... allt vi strävat efter kändes långt borta och jag kände mig som om jag höll på att drunkna...

Många långa sömnlösa nätter gick åt till att grubbla... vi hade gått igenom så mycket och jag kunde bara inte ta mer... kunde bara inte räcka till mer och ge av mig själv så totalt hela tiden för hans drömmar och hans önskemål med sitt liv...
Ett citat korsade min väg;

"Det största beviset för att man älskar någon är att man prioriterar varandras drömmar lika mycket"

Och beslutet var taget... våra vägar kommer aldrig skiljas åt då vi har barn ihop, men dom kommer se annorlunda ut...
Jag kände att jag inte räckte till, inte som soldatfru, inte som mamma och det var längesen jag hann och orkade vara något annat än just det...
Min självbevarelsedrift sa åt mig att släppa taget, inse att det inte gick och acceptera mitt misslyckande...

Jag kände mig vilse och letade efter liknande känslor bland forum och andra anhöriga men hittade inget... det var alltså verkligen bara jag som tänkte så här egoistiskt och illa...?

Men när tankarna väl börjat snurra fanns ingen återvändo... jag försökte förklara för honom men återigen frustration över att han inte fick nog med stöd och frustration och sorg från min sida över att han inte såg...
Hur blev det så här egentligen?

När första leaven kom var det inte hem till en längtande familj han fick komma utan till ett kaos av frågor och förvirring... inga svar kom... jag tror vi båda kände oss som om vi höll på att drunkna.
Jag såg verkligen ingenstans jag kunde vända mig och ingen tid eller utrymme fanns ju för hjälp, det var ju alltid barnen och honom och hans frånvaro som var det viktiga...

För honom fanns inte heller någon hjälp. Hans familj mådde katastrof hemma i sverige och det han kunde ge var några stunder på telefon ibland... däremellan eskalerade arbetsuppgifterna och inget var som det var sagt att det skulle vara.
Det som skulle vara så strukturerat och organiserat för var individ visade sig inte ha mycket att erbjuda...

Vilse i främmande land hade han en uppgift att fylla, enbart det... och medan han fyllde den gled hans familj allt längre bort...
Det är med sorg jag skriver om detta, sätter ord på alla känslor för jag känner först och främst att jag svikit honom. Att jag sårat honom något så otroligt mycket och om han aldrig kan förlåta mig förstår jag...

Att sagan fick det här slutet beror givetvis inte bara på att han for. Mycket i vårat förflutna har till slut lett till att jag inte orkade mer, men jag tänker ofta att med bättre stöd och med hjälp hade vi kunnat lösa det här... kanske?
Att jag väljer att dela med mig av det här är att jag vill visa er andra anhöriga där ute att det förväntas sjukt mycket av oss här hemma men det är helt ok att inte alltid orka, att inte alltid vara stark... man måste kunna säga nej, nu orkar jag inte mer just nu och få lite hjälp, lite stöd... inte bara kämpa på tills det brakar som vi gjorde...

Som så många andra hoppas jag på bättre stöd för anhöriga från försvarsmaktens sida. Jag hoppas också på bättre stöd för våra soldater där nere... mycket händer över de samtal de får göra hem och när samtalen tystnat kastas de ut till sina arbetsuppgifter igen utan någon att ventilera med eller stödja sig mot...
Om min mans chefer vetat hur dåligt han mått medan han försökt göra sitt jobb hade dom förhoppningsvis tänkt till lite...
Men han kämpade på, det här var ju vad han ville...

Trots att det var mitt val att gå vidare med mitt liv utan honom vid min sida känner jag en stor sorg och jag känner oerhört med honom och den sits han är i nu...
Det här är inte bara min historia, det är min mans... det här är historien om hur något så stort kan rasa... och framför allt historien om hur ensam man är när det rasar...
 

Idag smäller det och jag får hem min man igen... för en kort tid dock...hoppas på klarhet i samtliga ämnen.... återkommer....

Tack C för din kommentar och det är helt ok att kräkas av sig på min blogg :-) för JA jag förstår...
Det finns inte mycket info till anhöriga från anhöriga men den som finns är ofta full av saknad o läsning om hur man tar sig igenom saknaden o oron. Jag såg mig själv som den starka stolta soldatfrun som skulle stå vid min mans sida genom det här... Det skulle bli tungt men det skulle gå o snart skulle det här vara över... sen hade vi pratat om att han vill åka igen o jag sa -en mission i taget- men visste att det skulle vara aktuellt.

Sen så slog det ner som en blixt från klar himmel, det ingen pratar om, eller ingen annan kanske känner... hur fan kunde han lämna oss? Hur fan kunde vi välja det här?
Känslor som inte känns ok, tankar som skenar iväg o dagar utan slut...

Snart snart är han hemma och jag hoppas på att landa i hans famn o alla moln ska skingras... det är min starka förhoppning och tro... att alla bitar ska falla på plats och jag ska återigen orka kämpa... komma ihåg hur vi tänkte när vi valde... snart.

Är jag verkligen den enda som känner ilska, bitterhet och hopplöshet...? den enda som går runt o undrar hur vi kunde välja bort vår familj så här för det är så det känns.
Är jag den enda frun som sviker? Som tvivlar på rätt o fel?

"We used to have this figured out, we used to breath without a doubt..."

Jag är riktigt dålig på att uppdatera här o med handen på hjärtat sitter en hel del i att jag vet att några som känner mig läser är... ville ju vara riktigt anonym o verkligen få skriva hur jag känner men det blev inte så...
Dessutom läser min man o jag måste försöka sålla lite i tankarna o känslorna o det var inte vad jag ville med den här bloggen...

Den sista veckan har varit hemsk. Jag ska vara brutalt ärlig nu och tala om att jag hamnat i världens svacka där jag är skitförbannad på mig själv som gick med på detta o på min man som faktiskt valde detta.... Jag har varit så stöttande och försökt tänka positivt hela tiden men nu har jag kommit i en, säkert nödvändig men trist, fas som gör att jag bara vill bromsa o vägra göra det här mer...
Förmodligen är vi många anhöriga som kommer gå igenom olika faser med olika känslor. Och just nu, JUST NU, känns det rent ut sagt för jävligt.

Jag går runt o känner mig ensam o övergiven o bitter över att mitt liv får stå still o hålla andan medan han är iväg o gör nåt han verkligen vill.
Jag har försökt intala mig att det inte stannar, att livet bara kommer se annorlunda ut ett tag... men just nu känns det som om jag och mina mål i livet igen får stå tillbaka för hans.
För vid eftertanke är detta inte det första jobb han har som gör att jag får ta större ansvar för barn o hem, detta är inte den första gången i vårt gemensamma liv som jag och mina intressen o drömmar i livet får stå tillbaka för hans.
Han har alltid kunna välja o vraka vad han vill göra och värdesätter sin karriär, oavsett inom vilket område han jobbat, högt... jag har aldrig fått göra ett val utan får anpassa mig efter vad som funkar för barnen och har flera ggr fått sluta utbildningar o kurser pga att ingen annan kan ta barnen....
Plötsligt kommer sånt ikapp o jag går runt o muttrar o känner mig åsidosatt.
Plötsligt känns ett liv med full fokus på att orka genom den kaotiska vardagen med tre barn själv så fruktansvärt orättvist och att detta ska pågå till december, för denna mission, det kommer med säkerhet fler, känns övermäktigt.

Jag VET att man får känna så här och att det skulle komma blandade känslor eftersom. Men ändå känns det som ett svek mot honom. Jag ska ju vara klippan som finns här hemma och stöttar och ser till att han orkar...
Men JUST NU orkar inte jag heller...

Oj oj vad humöret och orken svänger... vissa dagar går galant, andra är som att röra sig i sirap.... då o då kommer tanken, han ska vara borta till december... o paniken bryter ut, svetten tränger fram o jag tänker att det går aaaaaaaldrig. Får fokusera på två månader i taget....
Gjort en nedräkning på vår griffeltavla o det närmar sig faktiskt... underbart. Stora sonen sa igår att han inte minns hur pappa luktar... dom har lite lättare för att sätta ord på vad vi känner ;-)

Grubblar en del på vad jag ska göra till hösten då mammaledigheten är över. Tidigare jobbat inom vården men det känns hopplöst att gå tilbaka till nåt sånt när jag är själv med alla barn. Har ju ingen som kan ha dom när jag jobbar kvällar o helger osv. Funderar på studier igen men det känns svårt att tänka så långt fram faktiskt... lever ganska mycket efter en dag i taget just nu och det känns på alla plan.

Spridda tankar just nu...
Slutligen önskar jag mig allra mest just nu, TID! Tid för vännerna, tid att göra vad jag vill, tid att städa, tid att ta ett långt bad, tid att sova.... för visst hinner jag med grejer men det är med andan i halsen o alla barn efter mig.... suck.... TID!

Dagarna går undan och ofta kommer jag på mig själv med att tänka, det här var ju en piece of cake, snart är allt det här över... lika ofta tänker jag att det här a l d r i g kommer gå... ha ha.
Att vara själv med tre barn var ingen barnlek, så mycket har jag lärt mig på den här trots allt rätt korta tiden...
Jag räcker inte alltid till men jag har prioriterat bort städning o tvättning vissa dagar för att ge barnen mer och det syns här hemma, men det syns också på barnen som är öppna och kan prata med mig om saknaden, som är glada och uppåt större delen trots saknad efter pappa.
Vissa dagar är mer kaos än andra och vissa dagar bara dör jag i soffan efter läggningsritualen... saknaden gnager i magen mest hela tiden och vi har hunnit med att vara lite sura på varann med... ha ha.
Det är oundvikligt med missförstånd och det är svårt att koppla på den glada frun så fort han ringer hem. ibland är jag på riktigt pissigt humör och han kan ha haft en jobbig dag och så är man igång... svårt som attan...
I ett av våra samtal slängde han på luren i örat på mig... frustration som heter duga för jag har ju ingenstans att ringa upp... det insåg han nog snabbt och ringde upp och bad tusen ggr om ursäkt, men det är svårt att alltid orka med att ha tålamod och förståelse för varann...
Tror det är viktigt att komma ihåg att vi är samma par som innan, med samma saker att störa sig på och samma fällor att fastna i. Självklart vill man inte bråka när man är i den här sitsen men man måste komma ihåg att det inte är hela världen med ett bråk ibland om det är vad som krävs för att rensa luften, BARA man blir sams innan man lägger på för vi vet ju trots allt aldrig vad som kan hända...

Hur som helst hann vi ju inte med nån bröllopsnatt innan han åkte... ödet var ju ironiskt och la avresedatum till livgardet dagen efter vårt bröllop... ha ha... så det ska vi ta igen nu på första leaven.
Har bokat bröllopssvit i annan stad och ska passa på att shoppa lite också... mannen ville prompt ha bastu på rummet så hela paketet är fixat... champagne, chokladtryffel, jordgubbar och bubbelpool väntar på oss och det ska bli såå underbart...

Just nu befinner vi oss i en extra svår prövning då han är ute i fält en tid... jag vet att jag inte kommer höra ifrån honom på ett tag och det känns osäkert. hittills har jag varit så bortskämd med telefonsamtal nästan varje dag, ibland flera ggr om dagen och massor av mail... men det ska väl gå... är fortfarande livrädd att nåt ska hända han... och drömmer ibland om hur hans kompis där nere ska ringa mig för att berätta nåt som hänt... gulp...
Skulle han av nån anledning ringa mig skulle jag nog ana det värsta och ramla ihop bara av att höra hans röst...

Nej nu är det dags för frukost och senare idag är vi bortbjudna på grillning hos vänner...
Känns dock tomt och konstigt att gå utan min man men är glad för inbjudan så klart :-D
Ha en bra dag.

Dagarna går fort nu och ständigt påminns jag om hur bortskämd jag är med vissa saker när min man är hemma...
Idag har det skruvats upp grejer, dragits kablar, spikats och fixats. När jag var ensamstående klarade man ju sånt galant utan att blinka, nu drar jag mig, det brukar ju han fixa... ha ha.
Säkert kommer han ha ett o annat att anmärka på när han ser mina lösningar med ;-) Men jag använde vattenpass älskling, jag vet vad du tycker om mitt obefintliga ögonmått ;-P

Snart har de första två veckorna gått. Än så länge går det över förväntan... men sängen är tom på morgnarna när vi brukar ligga och kramas och helgerna känns tomma och ensamma i soffan när barnen lagt sig.
Glad över mina vänner just nu och i helgen kom en tjejkompis över med en flaska vin vi delade på och pratade... skönt...
Helgen som kommer är fullbokad med skoj och det känns toppen. Desto mindre jag hinner sakna honom, desto bättre.
För barnen går det bra. Stora sonen som bröt ihop så fullständigt i början klarar det jättebra medan lilltjejen som var rätt så ointresserad till en början är den som saknar honom mest tror jag.
Hon gråter en skvätt var o varannan dag och säger att hon längtar såå efter pappa.
Jag har lovat barnen att vi snart ska börja räkna ner till hans leave men än känns det lite för avlägset...

Sista samtalet från mannen, igår, var lite tungt. Han lät nedstämd och hade lite hemlängtan. Det var jobbigt att höra...  självklart längtar vi efter honom med men för honom vore det enklare om han inte hann känna så mycket alls.
Samtidigt är det, paradoxalt nog, lite skönt att höra att han längtar... vi vill ju inte bli helt bortglömda här...

Snart dags att börja lägga barnaskaran... hoppas intensivt att mannen ska hinna ringa innan dottern lägger sig för hon har ju stora nyheter att berätta, hon har slutat med napp ju ;-)
Och älskling, om du läser här innan du ringer, låtsas att jag inte skvallrat...
Galet trött nu då lilleman gnällt hela dagen, tänder på gång tror jag, och jag samtidigt försökt fixa här hemma.
Simultanförmåga får en helt ny innebörd när jag är själv med alla 3, det märker jag :-D

Illa uppdaterat just nu, jag vet... jag (målarna...ha ha) håller på o renoverar hemma o det är kaos!
mannen ringer hem så mycket han bara kan o efter lite gnäll från mig förstod vi varann angående kommunikationen. Det är viktigt för mig att veta hur deras vardag ser ut, vad dom gör i stora drag och hur han mår o känner... detta funkar ypperligt utan att tumma på vad han inte kan prata om men det insåg han inte... vi pratade om det o genast kändes det bättre.
hur skulle detta funka utan en stor dos lyhördhet från bådas håll?!!

Måste få några timmars sömn nu, klockan sju ringer målaren på dörren igen... suck... men det blir nog värt det i slutändan... återkommer snart!

Igår eftermiddag kom det... första samtalet.... "dolt nummer" på displayen och jag svarade med världens största leende och jo visst var det han... så härligt att höra hans röst.
Kunde bara prata en snabbis då han egentligen var upptagen men smitit ifrån en stund. Men en snabbis räckte...
Skönt att höra att resan gått bra och att han mådde bra...

Åh nu går man runt och väntar och väntar på första samtalet som ska tala om att han kommit på plats och hur han mår efter den långa resan... livrädd för att ha ett missat samtal på mobilen...
I natt var det svårt att somna... sängen kändes oändligt stor och tankarna började mala om allt han kommer missa när han är borta, allt jag måste fixa själv framöver... blä... så lätt att fastna i sånt negativt tänkande...

För övrigt är inte min man bara romantisk, han har humor också... ha ha... hittade ytterligare ett brev igår... i lådan med ehhrmm... leksaker för vuxna ;-) brevet började med "Jaså älskling, dags för sånt ;-) Ha mig i tankarna...." Busted! Ha ha... jag har andra saker i den lådan med så nu var det inte så men brevet var fruktansvärt roligt... han är för finurlig alltså.

Rutiner är bra och underlättar vardagen men vissa dagar vill jag bara spy på att allt är lika varje dag. Kliva upp alldeles för tidigt med barn som är lite för trötta och gnälliga, frukost, kläder, byta två obligatoriska bajsblöjor, gäspa och sucka, räkna minuterna tills jag får lägga ner minstingen för en stunds sömn till... skola, dagis, hem en stund innan skolbarnet kommer hem igen och sen dags för dagis igen... mammaledig? var det så det hette?
Gäsp... en misstänkt lukt kommer från lilla 3:an som kröp förbi så dags för bajsblöja ett... och så var det frukost då...
Ha en bra dag.

Då så.. då var det på riktigt då.
Mannen for i fredags kväll. Det var tungt men gick bra... Han uppdaterade mig längs hela resan tills hans telefon inte funkade mer och nästa gång jag hör nåt är han på plats.
När han for sa han att jag skulle kolla under min kudde när han åkt. Där låg ett brev...
Han hade verkligen skrivit från hjärtat och jag låg och läste med tårarna rinnandes men med ett leende på läpparna.
Efter några timmar fick jag ett sms om att det fanns ett till brev gömt... efter en stunds letande hittade jag även det och oj vad fint han skrivit och dessa brev lär jag läsa om och om igen under den här resans gång.
Är verkligen glad att min man kan uttrycka sig och att vi verkligen kan prata om allt, hur hade det här gått annars?!

Han lämnade också en skål hemma med massor av små lappar.... små saker han vill påminna mig om längs vägen, små kärleksförklaringar, små visdomar, små saker som kommer betyda massor tunga dagar...
Han sa åt mig att ta en lapp när det kändes tungt, en när jag saknade honom, en när jag behövde uppmuntran... :-)
Tack för det baby....
För tungt lär det bli och det stöd man får av varann i vardagen annars, har vi ju inte nu... nu ska jag bara hålla mig från att läsa alla på en gång av ren nyfikenhet också ;-)

Jag tror inte barnen förstått än att han verkligen åkt. Det lär komma när saknaden kryper på...
Vi fokuserar helt och hållet på hans första leave istället för slutdatum för alltihopa...
Och jag är såå glad att detta är under sommaren, tanken på att sitta själv under hela vintern känns vidrig... förhoppningsvis får vi en fin och varm sommar så jag och barnen kan hitta på massor... då kommer den här prövningen gå betydligt snabbare...

Uppdateringarna är lite sega nu men detlär finnas mer tid och mer tankar att ventilera när han åkt...
I morgon bär det av... usch...  i mitt huvud snurrar tankarna, har vi gjort allt vi skulle hinna med? Har jag sagt allt jag ville hinna säga...
I morgon lär han ha fullt upp med att packa osv så idag blir det lite avskedsmiddag och mys... få sitta ner i lugn och ro och äta god mat och dricka ett glas vin kanske... bara prata, bara vara... härligt.

En taxi kommer för att hämta honom i morgon och det känns bra. Jag är sämst på avsked och att stå vid flyget lär bli för mycket för mig...
Jag försöker tänka att det är ju faktiskt bara två månader till att börja med, men då man aldrig varit ifrån varann mer än nån dag här och där, en månad har vi faktiskt klarat då han var på en utbildning och det gick inget vidare... ha ha... så känns det tungt.
Barnen verkar ha förträngt lite vad som ska komma och det låter jag vara så.
Dom har väl bearbetat det mesta och när saknaden blir tung sen får vi kämpa oss igenom det då.

Rent praktiskt har jag förberett. Jag har framkallat bilder på familjen som ska skickas med, ett brev till honom är nerpackat att läsa då saknaden och hemlängtan blir svår, brevpapper och kuvert (jag hoppas på många brev hem... he he) och lite sånt.

Nu har vi nästan två dagar på oss att njuta av varann så det ska vi försöka med...
Nästa gång jag återkommer är jag verkligen en soldatfru :-/

Oj vad dagarna gått fort... tänker varje dag att jag ska uppdatera men så har dagen gått....
Mannen är nu hemma på en sista ledighet innan det bär iväg utomlands.
Jag njuter av att ha han hemma... vi skiner upp så fort vi ser varann, är som galna nyförälskade och kan knappt hålla händerna ifrån varann. Allt känns underbart... om det inte vore för att lilla dottern blir som förbytt...suck... så trotsig och jobbig. Klarar helt plötsligt inte av nåt själv och bara gnäller o gnäller oavsett hur mycket uppmärksamhet vi ger henne.

Dagarna går undan nu och avresedagen är snart här... jag kände mig ganska redo. En liten gnagande känsla i magen säger att jag inte alls är så tuff nu när det börjar närma sig. Men än är jag cool och låter inte den känslan ta över...
Vi vill det här och när han väl åkt kommer jag säkert vara lugnare. Det blir vardag...
Det känns mer o mer att det är ett val vi faktiskt gjort tillsammans. Jag har ingen rätt att vara arg, besviken eller cynisk... det gör mig ont att se o höra om andra fruar som verkar vara det... Jag hade något att säga till om här och jag hade aldrig sagt ok om jag inte kände att vi verkligen klarade och ville det här.
Det här är inget han ska få leva med att gottgöra mig för sen, absolut inte... då gör man det av helt fel orsaker och det blir nog svårt att leva med sen.

Önskar fler bloggar att läsa av andra anhöriga... fler som vill dela med sig?

Idag kommer han hem.. wihoo.... hämtar på flyget i eftermiddag och det ska bli skönt.
Vi har inte setts på 2 veckor och det känns galet länge... tänk att det snart ska gå månader mellan gångerna vi ses... fy fan...
Vardagen börjar ha sin gång... jag svär över alla grejer överallt och drömmer om bättre förvaring och en bättre dammsugare, som om nåt av det skulle hjälpa. Jag fantiserar om hur det var när man väntade barn första gången och satte upp en liten krok för lilla bebisens handduk och han fick en liten korg i hallen för sina små mössor o vantar o allt var så organiserat och snuttigt... med andra barnet utökades förvaringsmöjligheterna men orken att organisera o förvara fanns inte så grejer överallt o sen hjälptes man åt i ett tokryck att städa bort allt... nu med tredje barnet sket vi i mer förvaring för den används ändå inte och jag tänker varenda dag att hade jag bara fler krokar/mer korgar/bättre lådor/fler garderober.... ja ni fattar ;-) DÅ hade vi alltid haft fint hemma...

Jag får helt enkelt inse att mina förhoppningar på ett välstädat organiserat hem får vänta tills vi är två på hemmaplan igen... för DÅ ;-)
Jag håller hårt i dom rutiner jag och barnen fått in utan pappan och det skapar smärre kaos när han kommer hem. För som i alla filmer önskar man ju att barnen kastade sig runt pappas hals och vi skrattar och är så lyckliga och harmoniska när han är hemma.
Dessvärre ser barnen sin chans till kryphål och försöker tänja på alla regler nu när han inte har full koll på vad som bestäms när han är borta. Och vår underbara treåring är i en trots som blir snäppet värre så fort pappa kommer hem... suck... men det är ännu en baksida av allt det här och det är bara att gilla läget...

Bara några få timmar kvar tills jag får låna min man av försvarsmakten en hel helg... härligt.

NU börjar mardrömmarna komma... varenda natt går jag igenom olika trauman... ett hemskt telefonsamtal om att han är skadad, död... ser honom bli skadad och skjuten och vaknar med tårarna strömmandes ner för kinderna så ofta.
I natt handlade drömmen om ett mindre problem men ack så otrevligt. I natt var han otrogen... big time... och han tyckte det var helt ok under omständigheterna. Även om jag vet att han aldrig skulle vara det i verkligheten var jag helt skakad när jag vaknade...

Jag antar att psyket bearbetar allt möjligt jag är rädd för och om och om igen ser jag mig själv i olika situationer när jag får samtalet om att något har hänt honom... jag är verkligen livrädd...
Och jag vet hur små riskerna är och jag är insatt i situationen där nere men trots allt ÄR det ändå risker och det ÄR ändå oroligheter så rädd är jag...

Han ringde dock igår med preliminära leavetider... härligt. Vi hade trott att det bara skulle bli två leave under den här tiden men verkar ska bli tre om inget oförutsett händer och det tackar vi för... dock är det preliminärt. Nån som vet hur säkert sånt brukar vara? Eller beror det på omständigheterna som råder i landet han är?
Jag vill våga börja planera lite...

Även om jag är livrädd vill jag att allting ska dra igång på riktigt nu... vill att han ska vara på plats och sätta igång så jag kan börja räkna ner tills jag får hem honom igen...
Jag fantiserar ofta om hur jag ska stå där på livgardet i vinter och få hem honom... få ha min man hemma vid min sida igen...
Och när sommaren väl kommer så går det väl fort hoppas jag...
Ju närmre avresedatum vi kommer desto mer känns det som man går runt och håller andan, bara väntar...
Dag efter dag läggs bakom oss och jag längtar nåt grymt efter hans lilla ledighet som han får strax innan dom åker. En hel vecka tillsammans innan allt startar...

Men just idag börjar vår vecka igen med dagis och skola och allt vad det innebär...
Barnen verkar ha landat i allt detta nu och det är skönt... hoppas det håller i sig...